Vi använder corpus för att kontrollera mat. Men vi människor är inte de enda med en agenda. Hur mycket vi än tror oss ha kontroll över objekten runt omkring oss, lever saker sina egna liv.

Mellanrummet är en plats där den gamla definitionen förlorat sin relevans, och den nya ännu inte är formulerad. Det är där en tekanna, tung som en bebis och utan uppenbar funktion, lever.

Vi relaterar hela tiden, på olika sätt, till de objekt som omger oss. Tingen som samlas under namnet Corpus Leakage har förstärkta personligheter och precis som oss kroppar.

Med karaktärsdrag som kan tolkas som mänskliga eller levande går objekten bortom att endast vara objekt. Och de gör, ibland även i bokstavlig mening, någonting. Ett oidentifierbart pälsklätt föremål med silverhandtag rör sig med med mekaniken som hjälp, men det kan lika gärna andas. Andra objekt talar om rörelse i sin form.

I identifikationen finns ett potentiellt möte, ett närmande. Men också en risk för, eller chans till en känsla av äckel och därmed frånstötande, abjektionen lurar runt hörnet.

I uppbrottet från förutbestämda kategorier kan nya saker ta form. Funktionen har tagits bort eller alternerats i objekten så att andra sidor hos dem framträder tydligare. Kanske sidor som den som möter objekten kan känna igen sig i eller känna för. Objekten försöker skapa en relation med dess betraktare genom sin kroppslighet, de väcker tankar om gränser. Dels de gränser som dragits mellan objekt och subjekt, men kanske också gränser i stort.

Dessa objekt visar på ett läckage mellan kategorier. De är någonting mer än passiva objekt, de befinner sig någonstans mitt emellan, varelser som kräver en plats i sin egen rätt.