Jag älskar formtagning och gjutning som metod. Att öppna en form och se hur det blev är lika belönande som att öppna paket! Ibland blir gjutningen inte riktigt som man tänkt sig och det kan faktiskt föra arbetet i oanade, bättre riktningar. Just detta – att resultatet inte alltid går att kontrollera är en av metodens tjusningar. Att gjuta av och få ett föremål att ta gestalt i ett annat material, vax till silver tillexempel, är en form av översättning. Precis som i en översättning mellan två språk skiftar betydelsen något i och med materialbytet. Objektet får en annan innebörd och ger nya associationer. 

Vid sandgjutning pressas oljeblandad fin sand under högt tryck mot en modell. När modellen avlägsnas återstår ett hålrum som motsvarar föremålets form, och i detta hälls den smälta metallen.

Silver smälter man i en liten degel med gaslåga eller i smältugn. Smältugn är att föredra vid lite större gjutningar och det är lättare då temperaturen kan kontrolleras. Förutom vid smycketillverkning används sandgjutning fortfarande inom industrin, till exempel vid gjutning av gjutjärn.

Förutom att man naturligtvis kan hitta en redan existerande form eller figur att ta form på och sedan gjuta av (naturliga objekt, leksaker, befintliga smycken mm) så kan man skapa ett helt nytt objekt från vax. Idag använder man ofta en syntetisk vax som kan köpas i olika halvfabrikat (ringämnen tex) eller i block samt i olika hårdheter. För sandjutning tycker jag att de hårdare vaxen fungerar bäst då de inte blir påverkade av sanden. Men mjukare skulpturvax går också att använda om man kyler ner dom i förväg så att de hårdnar. Vaxet bearbetas och formas med hjälp av såg, filar, knivar och värme.

Här finns stort utrymme för expriment! Det gäller att göra vaxoriginalet så ”färdigt” som möjligt. Alltså den yta du har på ditt vaxoriginal, den ytan får du fram i slivret sedan. 

Metallen har formats genom gjutning i tusentals år, och metoden kan med säkerhet spåras tillbaka till den tidiga bronsåldern, för omkring 5 000 år sedan. Under denna tid användes sannolikt djurfett eller bivax, ibland blandat med kolpulver, som modelleringsmaterial. Dessa modeller formades till önskade föremål och bäddades därefter in i en lerblandning. Lerformen fick först torka och hettades sedan upp, varvid fettet smälte och rann ut ur formen. När hålrummet var tomt hälldes smält metall i, vilket resulterade i ett färdigt metallföremål när formen brutits upp.

Denna gjutmetod, som kallas cire perdue eller ”förlorad form” (eller ibland lost-vax), används fortfarande i dag, främst inom smyckestillverkning och bronsskulptur.

Skillnaden mot forntidens teknik är att man numera använder olika typer av vax, oftast syntetiskt framställda, istället för djurfett. Leran har också ersatts av ett hårdgips – ett gipsmaterial blandat med kisel – som tål mycket höga temperaturer och ger en mer stabil och exakt form. Från vikingatiden finns flera föremål bevarade som är nästintill identiska till form och utförande. Detta tyder på att de måste ha tillverkats med hjälp av samma modellform, vilket visar på en tidig förståelse för reproducerbarhet inom gjuttekniken.

Cire perdue-metoden utvecklades och förfinades successivt under forntiden och användes i stort sett oförändrad fram till 1600-talet. Vid denna tid började den dock alltmer ersättas av sandgjutning, en teknik som anses vara relativt sen men som lämpar sig väl för massproduktion tack vare sin enkelhet och snabbhet.

Det speciella med just sandgjutning, vilket är en stor fördel, är att originalmodellen kan återanvändas många gånger. En annan fördel idag med sandjutning är att det är ganska enkelt och inte kräver speciellt avancerad utrustning. Jag tycker också att det blir mindre avfall vid sandgjutning, eftersom både vaxmodellen och gjutsanden kan användas om och om igen. Vid gjutning med förlorad form bränner man ju ut vaxet (mindre trevliga utsläpp att andas in) och hårdgipset förbrukas.

Sandgjutning som metod har dock sina begränsningar. Sandformen består vanligen av två delar, vilket innebär att endast föremål med relativt enkla former och tydligt formsläpp kan gjutas. Mer komplexa former låter sig helt enkelt inte göras med denna teknik.

Den förlorade formen erbjuder däremot betydligt större frihet i utformningen. Eftersom formen slås sönder, eller luckras upp, efter gjutningen kan originalet vara mycket mer detaljerat och komplicerat, utan krav på formsläpp eller delning.

Först under 1800-talet insåg man att även cire perdue-metoden kunde anpassas för massproduktion. Detta ledde till nya användningsområden, bland annat inom dentalteknik, där metoden fortfarande spelar en viktig roll.